Längtar efter att han ska komma hem.
Ensamheten i huset är så tung.
Får anledning att gråta över ensamheten.
Tänker på barnen jag aldrig fick.
Att han inte ville gifta sig med mig.
Att känna mig utan värde för honom.

Ska jag dö snart börjar jag undra.
Mitt plockande och rensande i huset.
Bland allt onödigt sparat och undangömt.
Är det ett tecken på kommande död?
Vad sa Minna när vi träffade häromdan?
"Ha börj å döstäd. Ongera ska int behöv ta re på allt".

Tänker på svärmor. Hur hon plötsligt rotade runt i allt.
Utan att hon visste att hon snart skulle dö.
Hastigt och oväntat bjöd hon in döden till oss.
Ringde henne dagen innan hon blev funnen död i sin säng.
Syltning och saftning var avklarad. Köksskåpen städade.
Visste hon att döden slog sina lovar kring henne?

Gråter över att han inte vill ha mig.
Inga riktiga kramar eller smekningar.
Att krypa upp i sängen nära honom.
Smeka med handen över hans varma rygg.
Höra honom andas djupt och tryggt i sömnen.
Skämmas lite över att jag tar för mig i smyg.

Men han vill inte ha mig där. Det känns.
Han rör sig bort från mig. Vaken eller i sömnen?
Så onödigt att slösa bort dyrbar tid utan kärlek.
Aldrig mer blir det som förut. Som vi älskade varandra.
Jag gråter i min ensamhet trots att han finns hos mig.
Varje dag, varje natt, varje timme, minut och sekund.

Hela tiden är jag hos den jag älskar mest av allt.
Mellan oss finns ridån som blir allt tjockare och tyngre.
Varje stund försöker jag finna ett litet kryphål.
En glimt som talar att jag är älskad för den jag är.
Men han visar inte att jag betyder något för honom.

Han är ju hemma. Men ändå gråter jag av längtan.
Att han ska komma hem. Så som han var.