Köket. Ensamma. Hennes hår är utsläppt, vågigt, ofixat. Han vid köksbänken, metodiska rörelser. Det är mörkt ute. Kallt. Imma vid nederdelen av fönstret. Orange skugga faller över marken utanför. Så tyst.
Som om orden är slut. Som om de är slut.
Hennes mun öppnas. Stängs. Står med en hand på dörrkarmen. Redo att fly. Eller som stöd? Inbillat stöd. Hur kan en fast och vitmålad dörrkarm hålla ihop en människa? Hon ser inte ut som den vanliga färggranna figur hon vanligtvis målar ut sig som. Hon ser liten ut. Hon är liten.
Det första ljudet på flera minuter är han som tappar kaffekoppen i golvet. Den glider ur hans hand. Faller. Svart kaffe på kaklat golv. Bitar av vitt porslin flyger. Säger krasch. Sen är det tyst.
Igen.

En suck. Tystnad. Vad gör han här egentligen? Upprepande tanke. Han ser på allt förutom det han borde se på. Den blick han borde möta. Varför pratar de inte med varandra? Varför sitter han här? Varför gör hon såhär?

Hans skor sprider tunga, dova ljud genom korridoren. De ekar mot de kala väggarna, studsar mot höga fönster och vitt tak. Skymningen utanför ligger disig även inomhus, lysrörslamporna är nu släckta förutom allra längst bort. Där flimrar kallt, vitt ljus ut genom en ensam dörr. Allt är tyst. Förutom hans långsamma steg bortåt, hemåt, till ovissheten. Han är trasig. Han har ont. Hon är trasig. Hon har ont. Porten ut mot verkligheten är hel och stor, faller igen hårt bakom honom. Han lämnar kalla lysrör och tystnaden bakom sig. Han lämnar henne bakom sig.