Välter kastrullen med inbyggt durkslag,
bara lite så att vattnet kan rinna ut.
En ensam liten sträng av spaghetti
följer med vattnet ner i diskhon,
virvlar runt lite och blir liggande
som en blek äcklig mask.
Jag börjar tänka på lik.
Ett moln av ånga stiger mot taket
när jag lyfter av locket.
Alla strån i kastrullen ser oroväckande tjocka ut.

Plask. Pastan på tallriken.
Krossade tomater och bacon.
Kreativt, jag vet.
Ner med rödtjut och selleri.
Spännande, eller hur?
Lika less när jag lagade maten
är jag nu när jag äter den.
Och mjölk direkt ur paketet – vilken lyx.

Den överkokta pastan sprider röd sås
när jag suger den i mig.
En lokal skur.
– På den vita t-shirten. Satan.
Det ser ut som en stjärnhimmel,
men inte svart – det är mitt inre.
Ja, ja. Tvättid i morgon.