regnen hade skridit länge
vandrat vida
nog var det så att regnen bar många suckar med sig i släptåg
inte givna av dem själva
nejdå det var – de klibbade fast
det var är ett fasligt suckande
över gråmolnblommor
gråmolnblad
kan de inte se
sa regnen
i kärlek
regnen  bar en lång slöja bakefter sig
den skänkte inte regnen glädje
och egentligen inte de vilka utsuckade suckarna.
det fanns de vilka lade suckarna åt sidan eller släppte dem in i ljusskålar,
det fanns de vilka stannade  stannade och såg in i regnen.
de såg regnen –
in i regnen och mötte regnfolken.
det de såg var inte alls det suckarna drog med sig.

nejdå inte alls detta
regnen var milda goda ansikten,
mantlarna regnfolken bar
ja vattenfallsmantlar var det och är det var och är
så skimrandevackra.
regnfolkens händer var och är sirliga rörliga liljerena
och nu inför gråsparven svepte de ut med handvingarna, svanvingar
visade en plats helt nära.
däri satt kvinnor, regnkvinnor med stora korgar av droppar,
de log och förtäljde om fälten där droppar växa.
i ögonkällan syntes likartade korgar
gråsparven följde med
ja, regnfolken visade skönhet – i dessa korgar låg
ulltottar och bomullstottar
sländor surrade i luften, trådar spanns
och det var många sländor minsann
gråsparven sökte urskilja dem alla men gav med ett kvitterljus upp
och inte en enda krock eller trasselknutblev det
 trots att trådar löpte från alla håll och kanter.

så fördes ögonkällans strömmar åter
till korgarna med droppar
sländor sjöng i luften,
trådar spanns av droppljus av kristalljus,
gråsparven ville ju hoppa i
skvätta vatten med vingarna
det kittlar så lustigt när dropparna rinner av
regnhand kupades runt gråsparven, stilla dig

de lyfte blicken och visade taket
ja, egentligen var det inte ett tak –men – hur skall det annars sägas,
gråsparven
funderade en stund med vingen under hakan
kvittrade till
valv var det, bågar var det,
regnbågar och dessa gav färger
till dropparna och till trådarna –
 ja. förunderligt vackert var det är det.
 i det alla droppar var spunna begynte varparna snurra
nog var det är det vackert.

balettdansöser snurrade runt, piruettljus strålade,
kanske var det är det isprinsessor,
så spändes varpen vid vävstolen
väverskorna skred in,
de vävde manteltyger

vävstolarnas sånger var är
hjärtats pulsens andningen rytm,
det
 vävde de in,
så var väven klar,
det gick fort minsann,

tyget det vackra klipptes loss.
skräddarna steg in i salen,
satte sig med benen i kors
visade krabborna hur styckena skulle klippas
så sömmade skräddarna samman tygstyckena,
ytan var är spegelblank
förutom ringarna skräddaren lockade fram
det är ju sådär det är
i det fingrar i kärlek rör huden
fjäderskruden
pirrande
ringar

sömmerskorna sydde innanfodret
samt sömmade pärlbårder kring kapuschonger
vilka speglade ögonens milda ljus.

så var mantlarna klara för denna gång
vandrarna vandrerskorna iklädde sig dessa mantlar
begynte vandringen dit markerna kallade dem
dit livet kallade dem.
helt utan knot
trots det
vidhängande

det fanns de vilka stannade 
stannade och såg in i regnen.

 de såg regnen - in i regnen och mötte regnfolken.

nu hände det sig att dessa
med mjuka borstar, borstade bort suckarna
borstade suckarna in i ränslar och begav sig till floden
forsens ränna
flodens ådra
flodens fåra
vari forsen lade sig tillrätta
däri tvagade de suckarna
såg dem flyga ljusstrålande in i vinden

välsignandebefriande var och är detta
regnen upplevde glädjen i mötet med dem
det var är
vackertyst
utan suckar,

regnen fylldes av glädje
en glädje fylld med regnbågens stjärnvida pärlljus.

regnen kom till dalen,
dalen däri de plägar samlas.
samlas för att berätta varandra allt det de sett och upplevt
allt vilket hörde därtill samt icke därtill.

eldar brann och regnen värmde sina händer.

sakta skred gryningen in,
det fanns de vilka såg in i gryningen,
det de såg var och är
gryningsfolken.

dimman böljade in i skogen, rullade in i skogen,
steg en aning högre och mer och mer.
ett böljande dunbolster, mjukt sömnfyllt, skingrades

så vackra dansar de i skogen
tusenskönsväven med stjärnor vita i håret

moder måne höljer dem med ögonkärlek
de är skimrande måndroppar stjärndroppar

dimman böljar stiger solen hälsar dansen
gryningsfolken ber morgonvinden in

det är i den stunden

solen

genomströmmar

trädens nakna armar

 morgonvinden rör vid vart ännu sovande öga
tvagar sömngruset ur
lägger  kornen i drömskålar
bär dem in i daggkåpebladen.

träden är givande guldvingar
löven bladen virvlar

gäspande ännu sömnrodnande höres barn leka
springande in i ängen synes de virvla

så stannar de står  helt stilla
barnstatyer i ängen

det finns de vilka ser

så vaknar statyerna igen

rumlar tumlar om i löven
och träden ler
alltet
ler

så är det

med folken

sa gråsparven i koltrasten i näktergalen
genom

berätterskan