Jag såg hans ansikte framför mig så som det hade sett ut tidigare den kvällen, inte när han låg på gatan utan när han hade kommit förbi mig hemma och undrat om vi skulle ta en promenad. Jag hade dragit på mig skorna och tagit på mig jackan halvägs ut genom dörren, sedan hade jag lagt armarna runt nacken på honom och kramat honom. Jag skulle göra vad som helst för att få vara i hans famn igen, få känna hans armar runt min midja, få veta att han håller mig och aldrig släpper taget. Nu ligger han där inne och jag vet inte om jag någonsin kommer att få se hans leende igen. Hans leende som alltid gör mig lycklig, som får mig att känna mig älskad. Tårarna började bränna innanför ögonlocken igen. Jag torkade bort en tår som letade sin väg nerför min kind. Jag satt där och bara tittade, utan att egentligen se. Jag kände inget, bara en oändlig tomhet.