Det finns en längtan bortom sommartid
till höstens stilla stunder av besinning
med håret nästan grånat vid sin tinning,
då himlen ter sig hög och jorden vid.

När vårens milda ljus och sommarns id
har blivit andra spröda trådars spinning
är tidens röda ännu under tvinning;
den löper smidigt genom strid och frid.

 När nattens sänkt sig över jordens rund
är himlen härligt blå på andra sidan.
Nu vilar mänskors barn en liten stund. 

Ty krigarn stuckit svärdet sitt i skidan
i mildhetsmörkrets höstliga förbund,
och månen vakar storögt i förbidan.