Jag såg en mångård skimra häromkvällen,
när molnen seglade i himlens sky,
i staden Lund – en akademisk by.
Det var en arketyp på himlapällen.

 Ja, månen tycktes trivas under fällen
av moln som blekte ännu mer dess hy.
Jag stod helt stilla som en stenstaty
och glodde, stående bland cykelställen.

 Nu vet jag vad jag såg på nattens himmel;
det var ej blott ett väderfenomen:
det var en biblisk ryttare på skimmel,

ett tydligt omen i en månskensscen
mitt över Lundastadens sena vimmel,
ett tecken jag ej riktigt tolkat än.