Sanningen

i mitt bleckrör är speglar
men luften tunnas sakta ut nu

är jag beroende av sanningen
missbrukar den urskillningslöst

ständigt river itu

jo, jag kan tänka och envist upprepa
alla dessa obesvarade frågor

men svaren uteblir

det är i frågorna man finner svaren
så tänker jag under mina virriga vandringar

kom och sjung för mig, ro din båt hitåt
under himlavalvet är de blå timmarna

som kallas skymning

bladen faller, som sorgen efter en förlorad vän

den enda man någonsin älskat

det är inte jag

jag har inte älskat dig på rätt sätt'
så sa du

hur ska jag veta vad kärlek är
när kaffet inte räckte till mig

när ingen stol fanns

och alla äggen redan var knäckta ?

jag kom försent och svaren uteblev
liksom vetskapen om den rätta kärleken

men kom och sjung för mig ändå
jag saknar din röst intill mig

ser bara din rygg