Jag går genom en korridor. I famnen bär jag rosor, vita.
Längs korridoren står människor jag känner.
Jag ger dem varsin ros, delar ut dem en efter en, till alla som står där, på rad och väntar.
När jag kommer till slutet av korridoren, är det bara en ros kvar. Jag behåller den.
Håller den hårt.


Jag går genom samma korridor. Alla jag känner är kvar, de har alla en blomma i handen. En ros, men… den är inte längre vit. Riktigt.
Det är svårt att beskriva, men blommorna ser… smutsiga ut. Jag blir fundersam, de som var så fina.
Vad synd.


Jag går genom en korridor, samma korridor. Alla ler, jag blir varm inombords.
När jag kommit till mitten av korridoren känner jag något träffa mig i ryggen.
Jag stannar.
Vänder mig om, långsamt.
På golvet bakom mig, ligger en ros.
En röd ros.
Jag tittar upp, ser på dem som står där. De håller alla i varsin röd ros.
Det är mina rosor, bara att färgen är en annan. Mina, bara inte lika fina, rena. Vita.
Jag vänder mig om igen, och fortsätter gå. Långsamt.
Blicken ner i golvet, vill inte se på dem.
Tankarna snurrar. Hur? Varför?
Medan jag går känner jag flera rosor träffa mig i ryggen, alla röda. En del så hårt att taggarna går igenom tröjan, det svider.
Vid slutet vänder jag mig om igen, besviken.
Varför gav jag bort de vackra, vita rosorna?
Jag ser ner på min egen, fortfarande säker i min hand, fortfarande lika vit, vit som snö.
Plötsligt ser jag någon komma mot mig, genom korridoren. Jag blir rädd, ängslig, för vad som kommer att ske. En obehaglig känsla sprider sig genom kroppen.
Jag håller rosen hårt mot bröstet, vaktar den.
Jag kan inte se vem det är, figuren närmar sig. Min blick dras ner mot sidan av kroppen.
Något som hänger från handen, har nu hela min uppmärksamhet.
Den obehagliga känslan, ängslan, rädslan, oron, försvinner. Och istället infinner sig ett lugn.
I handen på den närmande figuren ser jag en ros. En underbart vacker, vit ros.
Jag är inte ensam.