Så sant som det var sagt. PärOvan Swanson var låghalt och mager som en skrika. Ingen visste varifrån han kom, eller varför. Han bara fanns där en tidig tisdagsmorgon. Kom draganes på en skranglig bullerkärra och med en jättes avlagda näverkolt på ryggen. Turligt nog råkade han komma förbi just den soldisiga morgon då ungmärren på gästgiveriet uppe på Bogård drabbats av kvarka. Hon låg där på stallbacken, som mer död än levandes, kippade efter andan och med frossbrytningar när stalldrängen skulle sela på för avfärd till skjutshållet på Broarp. Paniken var nära:

”Vi får la slô ihjäl na å grava ner så ente di annra hästa bler smettade...”

Just i den stunden kom vandringsmannen PärOvan Swanson dragandes sin kärra på byvägen uppöver backen till Bogård. Han stannade till och frågade efter vägen:

”En sulle vella veta var Trälat kan legga nônstans. Dä sulle vesst va här i Hultabôgda...

Fortsätter, när svaret dröjer:

” Män hôr ä dä nu mä hästastackarn? Dä sir ente bra ut, sir ja. Ja sa si ätter ôm ja har boten i nôen uttå å mia buteller”

Den vägville vandringsmannen lättade på näverkolten och började rota i kärran. Flaskorna klirrade som i skafferiet på den värsta lönnkrog när han drog fram en butelj med brun, trögflytande smörja, lyfte upp huvudet på den dödförklarade hästastackarn, bände upp käften och tvingade ner halsen i strupen. När buteljen väl var tömd satt han kvar med hästahuvudet i famnen; satt kvar timma efter timma tills döingen ruskade på huvudet, gnäggade och reste sig, om än på skrangliga ben.

Gästgivaren föll i ohejdbar gråt. Erbjöd rikeligen med kontanter och gratis skjuts till Trälat. PärOvan tackade för pengarna och vägbeskrivningen, ryggade på näverkolten och drog vidare kogatan ut och tvärsvägen ner mot Trälat. Ryktet gick före och långt innan PärOvan nått målet för vandringen flödade gästgivarens tacksamhet över alla gränser. Han skräppte och skrävlade inför alla som kom i hans väg...