Jag äcklas. Men det är lugnt. Vad annat - och vad bättre - kan jag göra, än att se framåt och försöka förvandla snedstegen till läxor.
Jag kommer aldrig bli ren, så det enda jag kan göra är att förändra mina perspektiv för att klara av att leva med mig själv. Och ha ihjäl den idylliska bilden.
Det är något jag fått göra under flera år nu, och det går bra, men önskan om att aldrig någonsin ha befläckat sig från första början smyger sig på ibland ändå.
Men det är ju misstag vi pratar om. Visserligen medvetna misstag, men dessa misstag förlorar ibland sin medvetenhet i stundens hetta. Man blir dum. Man tänker inte ens och man reagerar på ren impuls. Jag skulle inte vilja säga att det definerar ens karaktär, ens karaktär borde inte defineras utifrån alla misstag en begår.
Jag tänker aldrig äcklas av någon. För jag tänker alltid försöka förstå. För jag kan inte döma någon.