Vandringsmannen Fromstein Slugvigson från Bergen lämnar Norreby roveland med bestämda steg. Om han återkommer till Hultbygden må framtiden utvisa. Som förstenad i kroppen och med slappt hängande armar försöker patron återfå fattningen. Benen darrar. Hela kroppen skakar som i frossa. Fradgan rinner utefter hakan. Så var han då i förbindelse med trollpacket, faanskapet! En satans besvuren karl hade gått lös i bygden! Med vett och vilja hade han förvillat mänskligheten!
När patron väl sansat sig fattar han det enda vettiga beslutet! Han greppar rishacken, kramar hackeskaftet så knogarna vitnar:
”Nä nu jävvlar!!!”
Ingen ska få veta sanningen! Han måste ta ifatt och slå ihjäl. Sprätta upp och skära av! Gräva ner faanskapet i rovelandet. Ingen kommer att märka om han öser igen direkt efter att han tagit ihjäl. Inte behöver han gräva så djupt om han lägger stukan med rovor mitt över döingen. Till våren, när rovorna väl är hemtagna, till våren är han både bortkommen och bortglömd. Patron rusar efter så myllan stänker om stövlarna.

Just i det ögonblicket händer det ohändbara! Blixten och knallen kom samtidigt! Kulblixten! Det bländande ljuset. Det fräsande ljudet och stanken av svavel! Tordönet rullar med sprängkrafts vibrerande ekon över omnejden. Patron dånar av. Faller mjukt i högen med roveblast. När han väl vaknar upp råder tystnaden. Den intensivt ljudlösa tystnaden. Den totala tystnaden. Patron ser som i andanom hur...