En av många dödssynder: ifrågasätter vinklar och symmetrier samt de sömmar som inte är oförstörbara. Någonstans finns en avigsida med alla ingredienser utslängda på slumpens bord. Spelpjäser och levnadsöden, tidens gång och radioliknande avvikelser; bruset och oljuden börjar framgå i form av förekommande människoröster ibland billjud och händelser. Under de senaste veckorna har allting börjat anta en väntrumsartad tydlighet, porträttet lider brist på innovation och kapitulerar till detaljarbetet.

Jantejorden: att arbeta och censurera, vända på duken när den redan låg rätt, fylla det runda klotet av jord och väte med liv. Sapiens värde mätt i kevlar. Konsten att tilldela innebörd genom att dela ut etiketter, på väg mot en robotisk utopi, så länge vi vet att vi existerar lever gnistan kvar. Samma slutna vetskap som insekten besitter om förmågan att känna efter, ändamålet lägger krokben för solsystemet och investeringarna flyr till en fantasi om en okroppslig verklighet.

Camera obscura: konsten att fånga ljus och skapa en tillfälligt bestående bild, stjälken till ett medvetande (en missuppfattning), och varelsen idisslar sitt befinnande, blir sin egen kopia, utspädd. Livet som definition av ett hjärta som dunkar toxiskt syre till en bedömningsapparat med "personlighet" och skentro på sin förmåga att fatta egna beslut. Alternativens oändliga skiktkupol gör oss blinda för missionen om en människa i kosmos, lemlös och vars impulser till rörelse istället ändrar vindens riktning och ett axplock av den stellära millimeterordning som varken är stagnans eller rörelse. Buddhisternas dröm om ett (eget) väsen i sanningens origo, den absoluta nolltemperaturen i kompassens klotfrenesi, fullkomlig oföddhet trots riskerna det innebär, oräkneliga om de finns.

Verklighet är något att se på, vidröra, avgöra; förnimmelse av ett vägskäl.
Verkligheten är att veta om. Döden infaller utan att pågå, livet pågår utan att infalla. På denna näringstorka har vi byggt mirakel. Uppfinningar, förnödenheter, filosofier att ledsaga oss på väg mot någonting. Att leva är att äga sin död. Äga tyget men aldrig riva upp.

Eller vad vet jag, antingen detta eller skita i allt och sortera kartonger. Jag ser ett missbruk.