Någonting skär hål på det som en gång var jag.

Hål som sipprar ut rännilar av färggranna minnen

bleks av tid och luft.


"Jag vet det, jag vet precis hur det är!" ekar en främlings röst inspelad på min digitalkamera.

En plötslig blixt av igenkänning ilar genom nerverna.

"Det är jag, och jag är livet"

Jag börjar känna mig obekväm i vetskapen att rösten tillhör en bit av mig.

En viktig bit.

"Det är jag, och jag måste förstå hur det går till"

Hur vaddå går till?

"... - hur det går till att skapa mening. Vilka verktyg använder man till det?"

Det är jag som är verktyget.

"Det är jag... men när, hur var?"

Du måste stanna och tänka efter. Du måste känna dig beredd för det som ska bli.

"Beredskap. Räddningen fast backstage"

Lite så ja.

"Jag är beredskapen, räddningen. Men för att leva behöver jag försvinna. För att finnas måste dö."

Slut dina ögon och somna in.


Jag ser det tydligt nu. Vätskan har sipprat ut och bildat en pöl av reflexivt skimrande samförstånd.

Det är jag, och i vätskeform är jag livet. I otyglad form blir jag allting.