Börjar se,

konflikten i att vara levande i en lånad verklighet,

det själsliga slitaget i att inte våga fullt ut,

låsningen som likt en makramé vävs djupare,

djupare,

djupare,

in i ett ego som varken är jag eller lämnar mig ifred.

Kulvertarna som tär,

så sakta och sakta vackert,

utan att jag utan sinne förmår uppleva det.


Förälskelsen som hela tiden brottas med självförtroendet.


Döden som ser mig i spegeln med lika skarp blick,

som köttet jag styrs av betraktar döden,

en jakande blick i en nekande hamn,

oviljan evig men bottenlöst villrådig.


Vill låta det låtas finnas i mig, men

hur,

hur,

hur,

hur?


Det känns som att jag driver iväg,

men hoppas att det är åt rätt håll,

trots att rodret för länge sedan

oroats sönder.


Vad är jag ens för varelse?


Varför väcker vällust denna ogreppbara konflikt inom mig,

och är den då att kalla vällust?


Måne och sol byter plats med varandra,

och så i mig.


Blindskrifter börjar kunna tydas allteftersom ord krypteras.

Kan ta på luften, men dess flytande mellanläge förblir för mig en enigma.

Är detta ens möjligt att uppleva,

för att inte tala om dväljas i?


Metamorfosen häri tycks förakta mig,

men det är via den jag behöver

ta mig ut.





Snälla, låt det ske snart.