Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Puls





Jag har tappat mig. Kanske finns jag någonstans i denna vita substans, sugröret, Herren, pilgrimsvandrarstaven genom ebben på den svarta floden. Döden som en platonisk kamrat, en jag vet förmodligen är fjärran, men som inbjudande besöker mig under täcket otaliga nätter i rad. Vet om mig, tyck om mig, försök mig. Jag försöker se sammanhanget men töcknet har blivit kroniskt. Den vrålande tystnad som sakta gör sig påmind är det enda vi har gemensamt nu. Jag kan inte släppa det.


Stoft försvinner ur mig för varje andetag. Kött, blod, koldioxid; receptet på den åtsmitande dräkt föräldrarna skänkt ett för- och efternamn. Jag letar efter fläcken men finner ingenting. Vill ut ur bubblan, röst mot röst för att övergå i läppkontakt. Ett lakan över det som varit och tänker förbli. Ett tappert slag mot stålväggen med redan blödande knogar.


Skulle ha räddat det medan det fortfarande var. Försöker hitta mönster i det som finns kvar av mitt forna jag, en dold patina under sprickorna på min sakta vittrande karaktär. Trögheten i hjärnan gör att omgivningen glider förbi i ultrarapid, samma som de föregående dagarna och jag känner mig mer naken än någonsin. Samma tomhet som döden, inbjudande, skynket mellan kulisserna, smärtan, ärren du låtsades inte fanns.


Klockan är fem på eftermiddagen och jag har förberett mig med skalpellen. Det enda som kan förhindra mig från att dränera ådrorna på blod är fegheten, veklingsattityden, men jag är mer än ensam och tystnaden hånar min villrådighet. Luften tjocknar allteftersom mina tankar blir allt långsammare, och jag förstår att hela maskineriet är på väg att stanna upp.


Jag frestas att gå tillbaka till det. Kvällarna vid skrivbordet med Abruptum i lurarna och en skarpslipad kniv glänsande i en slö näve. Allt för att bevisa för mig själv att jag är stark nog att ta steget, gå hela vägen. Att mitt kött bara är till för att späkas, och min rädsla för att stävjas.


För varje dag, varje misslyckande, känns min tunga puls allt starkare. Sakta framgår det för mig att den eviga sömnen är det enda som kan ersätta beskan i tabletterna med brytskåra. Alkohålet eller svältningen. Nickotransen eller destruktiviteten, som när jag slog sönder porslin tills hela köksbänken var blodig. Du borde ha vetat att jag ångrade det redan när jag gjorde det.


För varje dag tilltar töcknet. Jag vill bara se igen, höra, känna, smaka på luften, verkligheten. Närvaron, befintligheten, den brusande sensationen av passion under lager av hud utan betong, stål, vakuum. Inser att dunkandet under revbenen är det enda jag har kvar som gör mig mänsklig. Fortsätter läsa Inte längre människa av Osamu Dazai och greppa den opaka hinna som står mellan mig och mitt liv.


Inte. Längre. Människa.












Fri vers (Fri form) av filharmoniker
Läst 25 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2017-01-11 19:37



Bookmark and Share


    anneli andersson VIP
Känner mycket sorg, förtvivlan och destruktivitet här
2017-01-12
  > Nästa text
< Föregående

filharmoniker
filharmoniker