Böckerna ligger staplade som ännu inte använda gravstenar,
i väntan på läsningens uppståndelse.
För varje dag blir stapeln högre,
ett Babels torn av ord, meningar och kapitel,
en trädgård med både blommor och ogräs,
men också ogräs behövs
för att markera blommornas revir.

Lyssnar jag noga hör jag bokstäverna mumla
kontrapunktiskt med tystnaden
och en långsam andning som sträcker sig
över eoner av möjligheter.

Bokstäverna byter plats med varandra,
leker sin verklighet när ingen läser dem,
i samma takt som en glasruta rinner ner
och lägger sig som en genomskinlig
skinnkrage på fönsterkarmen.

Regnets tunga andning därutanför
mot fönsterrutans stela ansikte
punkterar kvällens stilla frid
likt brunstiga myggor
som dansar en sensommarkväll
fulla av storslagna lögner
och drivna av evinnerlig besatthet
efter alltings omöjligheter.

Men nu är det höst och nattens livmoder - sömnens allfader.

Natten andas mörker.
Molnen alltför gamla för att minnas sin barndom
hindrar månens ögonspringa att speja mot världen.

Jag beskriver världen för att bekräfta den, besanna den.

Höstlövens tysta enhandsapplåder
längtar västanvindens mässingsoktett
när den hämningslöst likt en vulkan
rycker loss dem
och för ett försvinnande ögonblick
ger dem liv och ande av sin ande
och skenbar vilja
att virvla runt ett slag
likt lossnade vingar
från karbontidens jättesländor,
medan asfaltens hoppressade uramfibie
målmedvetet och lättjefullt suger i sig
de fallande i röd- och brunkritans dräkt
med inslag av klorofyllets drakblod.

Mörkret slickar fönsterrutornas förstenade trumhinnor.
Blåsten får dess hammare, städ och stigbygel
att vidarebefordra telegrafibudskapet
från nattens gränsöverskridande ryttare.

Molnens spärrballonger
drar osynliga förbi i natten,
stannar upp ibland
och spärrar upp sina oseende vaddögon.
Månens pigtittare är i nedan,
djupt i sitt undermedvetnas kammare.

Höstblåsten mumlar de bokstäver
som blir min dikt.

Klockans mekaniska hjärta
mäter inte tiden
den perforerar den bara
med sin rytm,
ty tiden är omätbar
och mitt här och nu vibrerar
 i spänningsfältet mellan aldrig och ständigt.

Evigheten är inte för mig.
Min boning är ibland,
aldrighetens och ständighetens
lilla förvirrade kärleksbarn.

Böckerna ligger ännu staplade,
i väntan på läsningens uppståndelse.