I morgon ska jag vinka av en kär gammal vän. En vän som funnits för mej i över trettio år och som jag insett nu efteråt att jag tagit så förgiven. Han har ju alltid funnits där, så självklar som vitsippor i maj, och regn på midsommarafton.

När jag ser mej i spegeln och öppnar garderoben en dag före ännu en begravning av någon jag håller kär så känner jag mej hundra år äldre än jag gjorde i går. Min spegelbild är trött, och i min garderob finns numera en särskild galge för dom svarta kläder som formligen stinker av saknad av dom människor som betytt något och kilat vidare.

Så är det att leva. Man konfronteras med döden allt oftare med tiden och undrar vilket nummer man fått på sin egen kölapp.

Rest in Peace Johnnie Arvidsson.