Jag kände din blick och kunde inte låta bli att vända mig om för att le på det där sättet jag alltid gör när jag ser dig. Men den här gången var inte lik de andra, för nu möttes våra blickar och du log tillbaka. Jag blir generad och vänder mig om igen. Tar en klunk av alkoholen och hoppas på att modet ska komma med det. I ögonvrån ser jag dig göra exakt samma sak. Fjärilarna har ett världskrig i magen och tankarna lika så i mitt huvud. Jag börjar komma på alla tänkbara, orealistiska scenarion som bara i min vildaste fantasi skulle kunna hända. Jag tar en klunk till undertiden jag tar en plats i soffan. Jag försöker hänga med i det samtal som föregår, men det går inte. Jag bara sitter och hoppas på att du ska sätta dig på den tomma platsen bredvid mig. Helst så nära att man kan känna dig. Ditt lår mot mitt. En klunk till. De runt omkring mig skrattar och jag gör detsamma. Allt för att inte verka så disträ som jag faktiskt är.
"Ska du ha en drink eller?" ropar Micha från köket. Jag slår mig ur mina egna tankar och lyckas få fram ett spontant "KÖÖÖR, ba kör". Hoppas att den blir stark och går rätt upp.
Helt plötsligt sitter jag med två halvfulla drinkar i mina händer, sargen är släppt och det är jag som håller konversationen i liv genom att tjata om mitt Australien. Rätt som det är har jag ett lår mot mitt. Insikten gjorde mig nervös och tyst. Jag sveper Lennart och ger mig en mental bitchslap i ansiktet. Skärpning.

Klockan slår 23 och det är take off för den första taxin. Jag ser att du inte är redo att åka så jag sitter kvar. Vi tar nästa. I baksätet, tätt intill varandra, pratar vi som om vi känt varandra i evigheter. Jag behöver inte ta en klunk till, men gör det ändå.
Vi snubblar oss in på dansgolvet, samtliga i gänget. Ingen är i närheten av nykter, ingen står någon annanstans än på toppen. Låt efter låt hoppar vi upp och ner. Vi kallar det dans, men sanningen är förmodligen något helt annat.
"Jag måste på toa", skriker du i mitt öra.
Jag nickar med huvudet mot toaletten och börjar gå. För att inte tappa bort dig sträcker jag ut din hand, och det är inte förrän du har greppat den som jag förstod att modet faktiskt hade kommit med alkoholen. Kön är lång och det ger oss tid att prata. Prata om allt. Du berättar om honom, hur han gav bara för att gå.
"Kan vi inte ta lite frisk luft?" säger du när du tvättar dig om händerna.
Jag rycker på axlarna i ett "varför inte" och denna gång är det du som går först för att visa vägen. Du sträcker ut din hand och jag tar den.
Jag berättar om henne, vad jag kände och hur jag inte förstår det idag.
Avbrutna blev vi när gänget kommer ut för en cigg, för att sedan lurar in oss på dansgolvet igen. Vi står bredvid varandra. Ibland infinner sig min arm runt din midja, ibland infinner sig din hand i min. Under hela tiden känner jag mig som världens lyckligaste. Helt oförstående, men lycklig. Sista låten. En tvättäkta tryckare. Vi bildar en stor ring, slänger armarna runt om varandra, spelar mer sentimentala än vad vi faktiskt är och sjunger högt till nattens sista dänga.

Ingen av oss ville att kvällen skulle ta slut än, så i kön till våra jackor kommer Micha med den briljanta idén att ta oss en pizza. Med mat och cola sätter inte alkoholen lika tydliga spår, men modet har ändå funnit sig ett sätta att hålla sig kvar.
"Okej crew, det är lördagkväll och vi bor i en våldtäktsstad. No one walks alone", skriker jag och alla nickar instämmande. "Jag kan följa alla citybarn hem."
"Men hur ska du själv komma hem då?" frågar Angie.
"Med mitt manliga utseende klarar jag mig alla dagar i veckan," svarar jag.

Vi släpper av Jo och börjar gå mot dig. Det tar inte lång tid innan du greppar tag om min hand. Fjärilar. Världskrig. Men vi fortsätter att prata som om att det var helt normalt. Som om det jag har satt som orealistiskt har varit motsatsen hela tiden.
Du berättar om plugget, jobbet och oron för framtiden. Jag berättar om plugget, irritation om att stå där jag står och om drömmen som ligger mig nära hjärtat. Helt plötsligt är vi framme. Målet nått.
"Trapphus kan också vara farligt", säger du och håller upp dörren för mig.

"Jag borde inte säga något, för what are words when you are drunk?"
"Förmodligen helt ärliga", svarar du.
"Oh… Sant." Du ler och jag fortsätter.
"Det låter cheesy, att jag föll för dig så fort jag såg dig. Att jag aldrig sett något finare. Något vackrare. Att jag blir alldeles varm i kroppen och lyfter till skyarna varje gång vi pratar, men samtidigt blir jag så äckligt jävla nervös för att säga något konstigt, eller göra något fel. Att inte vara så som du vill att jag ska vara, trots att jag vill att du skulle gilla mig för den jag är. Jag älskar de gånger jag får lära känna dig bättre. Och när du ler. Det finns inget annat jag hellre vill vara, än anledningen till det leendet. Jag föll för dig för tre år sen och jag kan inte resa på mig. Inte förrän du sträcker ut din hand och lyfter upp mig." Du sänker blicken. "Du behöver inte säga något. Jag förstår ändå. Jag har inga förväntningar. Jag kände bara, att när någon får någons värld att snurra så som du snurrar min och när någon är så vacker som du är, då förtjänar man att veta det." Du står fortfarande tyst och precis när jag ska öppna munnen för att ursäkta mig igen, tar du ett kliv närmare och kysser mig. Jag kan känna hur fötterna lämnar marken och hur jag börjar sväva bland molnen. Jag vet inte hur länge vi står där, hållandes om varandra, dina läppar mot mina. Det känns som en evighet och att en evighet är alldeles för kort, men det är jag som backar undan och söker den ögonkontakt jag brukar vara rädd för att ha.
"Om det låg något mer än alkohol bakom det där, smsa mig imorgon och bjud ut mig. Sov gott", säger jag och ger henne en puss på kinden.
"Sov gott, och tack för ikväll." Du låser upp dörren men vänder dig om innan du kliver in. "Lämna ifrån dig något form av livstecken när du är hemma."
Jag ler och springer ner från trapporna. Leendet består. Hela vägen hem. Genom hela staden skuttar jag fram. Det trots att jag nästintill är helt hundra på att min mobilen inte kommer att vibrera på grund av henne i morgon. Men trots detta faktum har jag faktiskt försökt och jag behöver aldrig ångra det.
Jag kommer hem och tar ett glas vatten i förebyggande syfte. Elitseriematch att titta på i morgon och inte vill man vara bakis då. Jag filar länge på mitt "jag är hemma"- sms, så länge att jag faktiskt hinner somna innan jag lyckats fått iväg det.

Ett gammalt alarm går av klockan 11 och det är inga konstigheter alls att det första jag gör är att sträcka mig efter mobilen. 3 olästa SMS. Min puls börjar öka till över det normala. Inget ifrån dig. Jag hetstrycker på mobilen hela dagen utan något önskat resultat. Elitseriematch. Jag vet att du är på plats och jag blir nervös av tanken att se dig. Att du ska se mig men kolla bort. Att du ångrar det som hände igår, när jag vill att det ska hända igen.
"En korv med bröd tack", jag sträcker över pengarna, får min korv och vänder mig om. Självklart, självklart, står du där.
"Hej" säger du och ler.
"Hej, är allt bra?"
"Lite mör sen igår, men annars är det bra. Vart sitter du?"
"Du vet hur jag är, lite överallt, men det blir nog att stå lite nu. Ryggen orkar inte."
"Okej, jag…" du avbryts av att det är din tur i kassan. Jag går därifrån, tar mig en plats och äter min korv. Du dyker upp bredvid mig.
"Jag fick aldrig ditt nummer igår. Du skulle smsa och säga att du var hemma, så jag kunde få ditt nummer…"