Alla orden har blivit stela och spruckna i mina fingrar som om de lätt smulas sönder vid allt för hårda ögonblick. De har redan krackilerat på ytan men ingen annan kan se hur de tappat tron under ytan. Är det därför de haltar i alla metrar? Versfötterna är stukade av alltför självupptagna kritiker. Inte ens förband hjälper så vila skrivs ut på recept och jag somnar om när riktiga poeter börjar sitt värv. Jag önskar ordsnickare lycka till medan ordningen återställas och värmen stiger. När natten kommer stiger jag upp och låter mig inspireras av månen. Den är lika avlägsen som jag ...