Utan att överdriva är det svårt att få något sagt, åtminstone något roligt eller sådant folk minns. Man vill ju bli ihågkommen för något stort och starkt man sagt och inte bara pga sina billiga skämt. Det är svårt i allmänhet att veta vilket intryck man gör man gör på andra och i synnerhet vilka av dessa som bevaras för överskådlig tid. 

Vad minns man själv från barndom och skoltid? Att tyskkärringen halkade omkull på golvet, alla skrattade och ingen gjorde någon ansats att hjälpa henne upp? När den Lagerlöf-frälsta vikarien nästan grät när vi inte uppskattade hennes Selma-berättelser? ”Nördar vi minns” - är det persongalleriet i ens minne när det gäller skolan och dess lärare? Vilka kunskaper finns nu kvar i djupet av min själ av allt det jag försökte inhämta under min första skoltid? Vilka skatter glimmar till i minnets mörka grottor? Har man i något sammanhang haft någon betydelse för någons liv och hur det utvecklat sig, vilken vändning det tagit? Eller tillhör man statisterna på livets scen, bakgrundsfigurerna, på sin egen scen såväl som andras?

I och för sig kan man ju alltid hoppas att man skulle bara något slags centralfigur i sitt eget livsdrama, hur förkrympt denna scen än är och hur liten publiken än är och hur trivialt och banalt dramat än är. För mig är det viktigt att jag är jag och försöker leva mitt liv på ett optimalt sätt.  Mina inre kvaliteter är väl snarare en soptipp än ett museum av välordnade minnesfragment. Det jäser hela tiderna i den där ”tippen”; minnet är något dynamiskt, aktivt som hela tiden förändras. Något som var meningslöst och banalt att uppleva en gång och som sjunkit långt bak eller ned i medvetande och minne, kan plötsligt blixtra till i - som man säger - ljuset av en ny erfarenhet. Då plötsligt förstår man ett sammanhang som legat fördolt för en. Det händer kanske inte alltför ofta men det är ingen omöjlighet.

Nära och kära svetsas samman av ett gemensamt förflutet med gemensamma minnen, men hoppet om en ny, gemensam framtid kan svetsa samman främlingar att sträva mot ett gemensamt större mål, att försöka förverkliga en gemensam avsikt, nämligen  avsikten att försöka befrias från det förflutna, från det förflutnas pinsamma minnen och förflugna ord och försumbara nördar. Nu gäller det att rikta in oss efter horisontens ledfyrar eller den flammande eldstod i öknen som ledde Moses till målet, kanske inte så effektivt, men ökenvandringen enade folket, riktade in det mot en gemensam framtid.

Men när vi varken har det förflutna eller framtiden som det gemensamma blir nuet det enda vi har. Det vet vi, så är det alltid. Det är en tidens truism vi alltid är medvetna om. Men nuet är förflutenhet i samma stund vi avläser dess skärm.

Genom att inte överdriva kan man bryta av mot tidens överdrifter, tala tyst när andra bara gapar. Kanske någon undrar och vässar sina öon då... Vad gör det om man inte blir ihågkommen för något om man ändå i det fördolda gjorde något för andra som de hade glädje av? Varför måste vi hela tiden bekräftas och bekräfta varandra? Det är svårt i allmänhet att veta vilket intryck man gör man gör på andra och i synnerhet vilka av dessa intryck som bevaras för överskådlig tid.

Förmodligen glömde både tysk-tanten och Lagerlöf-beundrarinnan de elaka realskolebarnen - eller tog de sina bittra minnen med sig i graven.

Jag sitter här just nu och minns och plockar och petar i minnets kjökkenmöding, min inre  identitet som på intet vis är stabil - fylld som den är av flytande, puttrande minnen och tankebilder - vilka ofta i förlängningen sätter mina fingrar i arbete med en penna mot ett papper eller mot tangentbordet.

Tidens verkliga själ, dess innersta kärna, lär vi inte känna förrän vi släpper vårt krampaktiga grepp om nuet och egot.