Trädet dignade under de ettrigt röda svällande rönnbärsklasarna i den råa novemberkylan. Ett gäng sidensvansar kalasade ivrigt på de nu självjästa frukterna av vårens och höstens blomnings- och mognadstid. Några var litet skrumpet intorkade och lite sötare av sorbitol än övriga, medan de fermenterade var små röda spärrballonger som glittrade lockande i det bleka solskenet. Dem föredrog de tofsförsedda bevingade. De blev alltmer högljudda ju fler svällande bär de satte i sig. De uppträdde efter hand alltmer hejdlöst ohämmat.

En katt som nyfiket närmade sig, körde de bryskt bort skrikande sidensvansarnas alla svordomar. Katten lomade sloksansat därifrån till mer civiliserade habitat.

Snart var trädet befriat från de rödskimrande delikatesserna. Sidensvansflocken var på vingliga vingar på väg mot nya äventyr. Några av dem kunde svårligen flyga utan linkade förvirrat och tafatt omkring på marken, lättfångade byten, men katten var nu långt borta. Det kunde väl finnas andra felis silvestris domestica i grannskapet, så de rumlade inte omkring säkert de befjädrade. Tre av dem var dock så berusade, fulla och glada, att de inte kom vidare, utan låg på marken och skrek som tonåringar fulla av fulsprit.

Rönnbärsträdet stod utan bär och väntade bara på att vinden skull göra processen kort med dess gulnade löv.