Än en gång är det höst.

Högar av betor ligger på åkrarna ganska nära vägen. Likt dinosaurietänder med kantiga kuspar ligger de där, alla iklädda ett lager jord av skiftande storlek. När det skymmer blir det en kungagrav för någon okänd järnåldershärskare. Någon ingång att frestas äntra saknas dock. Något inträde tas förvisso inte heller ut. Råkor och måsar kretsar där som en reminiscens av upptagningen, när bonden frigjorde de sockerstinna rötterna och blottlade den läckra fågelfödan i form av brunröda daggmaskar och brunsvarta skallösa sniglar, underjordens solskygga ryggradslösa invånare. I dagsljuset vill de bara fly tillbaka till den skyddande myllan, som om de inte kan möta den allseende solen.

Höst – än en gång.