"Njae, jag vet inte riktigt, litet psykoplastisk kanske.", sade hon INTE då hon tillfrågades om sina känslor inför barnets neuropsykiatriska diagnos.

Naturligtvis kunde hon inte sitta och hitta på egna känslodefinitioner. Speciellt inte på den psykiatriska öppenvårdsmottagningen. Speciellt inte som hon själv inom en nära framtid skulle komma att utredas. (Allt för att behaga Försäkringskassan.)

Tanten minns inte vad hon svarade på frågan om sina känslor. Hon minns inte ens OM hon kände någonting, mer än trötthet. Hon var så van att mobilisera sin känslokapacitet i tid och otid, en förmåga (eller var det kanske en oförmåga?) som med tiden gjort henne lätt urlakad.

Den nya definitionen; psykoplastisk, som tanten fått in i sitt medvetande satt fast. Vägrade att låta sig förblekna till fördel för andra definitioner. Det gick inte en dag utan att tanten vände och vred på begreppet, googlade och googlade. Men ingenstans fanns hennes fynd.

Undrar vad utredarna kommer att tycka när jag helt frankt säger dem att jag är psykoplastisk, tänkte tanten.