Försöker ta mig samman och vara förståndig och tänka logiskt! Visst en stund går det men så efter ett litet tag har jag fallit i samma spår igen och börjar tänka på DIG! Varför finns du kvar i min hjärna! Om du bara visste! Kanske jag inte alls finns i dina tankar, i din dröm som du finns i min! Jag skulle nog betala vad som helst för att få se in i dina ögon, de där som jag ännu inte funnit färgen på och där det ena ögat är lite större än det andra, eller är det för att du öppnar det ena ögat mer? Din röst som ger mig både välbehag och gåshud på samma gång! Tänker du på samma sätt när det gäller mig? Kommer du ihåg mina ögon och min röst? Att tänka på dig ger mig både tröst och oro, kanske du tänker precis som mig? Kanske jag också ger dina tankar tröst men även oro? Kanske oron överväger trösten? Du är ändå mitt ljus i mörkret och tänk om jag kunde sända dig en ljus tanke, ett ljus till dig i höstmörkret och värme åt ditt hjärta.