Har du en cementklump istället för fötter, du försöker gå men det går inte för cementklumpen vägrar röra på sig. Du vet vad du har men du vet inte vad som händer om du skulle ändra på något i ditt liv. Du har det ju bra tänker du och i nästa stund så hägrar ljuset från något håll och du längtar till ljuset. Herr Ångest kommer också och hälsar på, gärna när du gått och lagt dig och sätter sig på sängkanten för en liten pratstund så där på tu man hand eller väldigt olämpligt när du måste upp på morgonen så sätter han sig där nere vid fotändan på sängen och säger att nu skulle det passa bra att prata med dig innan du går upp. Du tänker på, hur ska det gå med barnen, visserligen är de vuxna för länge sedan men ändå, hur ska det gå? Hur ska de må om jag ändrar på något i mitt liv. Då kan det bli kiv. Hur ska det gå med ekonomin. Din ekonomi är så intrasslad i någon annans att fanns det något sätt att nysta upp den men det gör det inte, så hur går det med barnen då, så tänker du igen, sen och sen och sen kommer dessa tankar upp.
Du hade inte tid att fundera över livet när barnen var små, när tiden inte fanns, när livet bara gick. Fick du som du velat? Eller har livet spelat dig ett spratt. Som om en trollkarl med sin hatt har sett till att du inte fick något skratt, alla andra fick det så mycket bättre, inga svek utan bara kärlek. Ja så kan tankarna gå och nu har du blivit grå i håret och små barnbarn har du fått men har livet gått åt rätt håll?