En pilevall att minnas. Då när vi var små fick vi leka där medan vi väntade på att mor och far och större syskon hade hackat betraderna färdigt. Ibland var raderna långa och för ett barn var vägen till åkerns ände otroligt lång. Bredvid pilarna gick en grop eller en liten bäck som mamma kylde vattenflaskorna i så vattnet inte var varmt, när de tog en paus och skulle dricka, innan dom satte igång igen efter lite vila.

Lillebror och jag lekte många lekar. Vi visste bara några, men vår fantasi var stor så vi hittade själva på. En lek hette "månen och hinken" och när vi lekte den skulle vi ha vatten i hinken så solen eller månen kunde spegla sig i vattnet. Den vann som såg flest ringar däri. Vi var nog inte så duktiga på att räkna men vi hade lärt oss att vi fick göra saker varannan gång och någon siffra blev nog som en vinst i vår fantasi.

När jag idag ser pilevallen förvånas jag över hur kort bit den bestod av. I minnet var den oändlig att gå vid sidan av. Det som också slår mig är att tiden och dagarna förflöt i ett lugn, som jag tror nutidens barn inte får uppleva.

(c) tk.