Jag har levt en konstnärs och poets hårda liv

Känns som att jag inte passar in i något sammanhang

Min själ är trött på att kämpa, jag åtrår vila och

den sällsynta friden och ron

Döden och poesin är mina närmaste vänner,

och jag kan glädjas över att detta tuffa liv

en vacker dag ska få en ände

Min kärlek är oändlig som havet, stolt som ett lejon,

och stark som en orkan, och jag tackar Gud för

att jag mitt i min trötthet, och ofta depression,

ändå har ett ljus som lyser klart i mörkret, och som

fyller mej med inspiration och förtröstan,

så att jag kan härda ut en dag till.

Jag har dött och återuppstått många gånger,

och ikväll vaknar min själ till liv, och jag känner

mej tillfreds med livet, och att mitt skrivande

är ett kall, och det enda jag är någorlunda

duktig på, och några kalla öl gör inte situationen sämre,

och gudomlig musik av Fläskkvartetten

Äntligen ett hjärtats andrum, äntligen något

närbesläktat till frid och tillit till livets inneboende goda.