Det är lördagskväll i lilla landet Utopia
då svensken äntrar scenen
Välintagen av vuxenfestis
(läs: bag-in-box-vin
av druva med tvivelaktig karaktär)
med gigantiskt sugrör och filttofflor på.

Andra kategorin är förvisso nykter,
(även om kanske i detta fall viss procent
avsevärt hade förbättrat både karaktär och vandel).

Så går velouren från
passiv-aggressiv till reaktiv.

Nu skall det skrivas
Nu skall det kommenteras
Nu skall allt det ut som under veckan
hållits inne, få komma ut i strida strömmar.

Antingen skall räfs och rätta fram.
Ett högljutt bröstande som nog genererat
löneförhöjning, om man bara vågat pipa
i vardagens ekorrhjul, eller
så skall alla de känslor fram man tidigare
endast gått och närt.

Då skall man skriva om smärta så att det griper
tag om både läsare och nedskvätt tangentbord
Då skall man beskriva det tuffa lidande som
man tvingats gå igenom, i mellanmjölkens land

Utåt sätt är det barnen i Afrika som lider:
donera mera, på arbetsplatsen

Men nu…nu skall världens verkliga offer
få ges spelutrymme.
Tyck synd om mig, eller knip käft!
Båda emotionerna skall upp på skärmen
Ilskan såväl som melankolin.

Se mig, hör mig, bekräfta mig, berör mig

För ikväll är jag poeternas Apollon,
imorgon är jag mig själv igen.
Och på måndag är jag åter foglig,
sopsorterande svensk.
Med cykelhjälm och dåligt samvete.