Du ställer ifrån dig ölburken
mitt på parkbänken
Sofiero, 3,5.
Kollar upp på månen
suckar
klagar, den är ju så jävla rund.
Inget kommer någonsin
ha perfektion såsom den.
Och jag vet att du tänker på mig.
Tystnaden talar.

Du blåser luggen ur ögat
alltid för lång.
Vill skrika;
Du är inte heller perfekt.
Men luften blir död
du kollar bort
ser aldrig min viskning
undrar om du vet.

Så sitter vi
varsin sida parkbänken
stirrar på månen.
Onålig perfektion
men 384 000 km till månen
är närmre
än andra sidan bänken.
Än dig.