det ligger en ytspänningn över sensommarluften.


kvällarna som aldrig blir för sena på en vinglande gata i en mellanstor stad,
kan inte spräcka den åt dig.

ytan klibbar bara mer intensivt på din hud, kryper längs ryggraden, bröstkorgen. halsen
den böjda nacken och nackhåren som alltid glider från hårnålarnas grepp. hjälplöst hängande. darrande av pulsen från musiken som alltid är för hög. för hög för att orka lyssna på vad munnen intill säger,
egentligen.
men du lägger huvudet på sne, kramar handen. som om du lyssnade efter ett knappnålsfall du vet aldrig kommer.








inget är verkligt 03.06,


när skriken från gatan tystnat och en mjuk sänglampa smeker blek hy. eller så är det just vad det är. den verkliga verkligheten. du minns inte skillnaden längre.

det pulserar för snabbt men det är bra för du slipper tänka, ditt medvetande strömmar lika flyktigt som billjusen som du ser på den

ensamma vägen hem.


när du biter dig i tungan så det smakar som
salt.

för spräcka ytspänningen, den klibbar så sött och sliskigt, som
socker.


och det började ljusna när du skrek till augustihimlen att du aldrig skulle återvända, men dånet från motorvägen stal din röst och slängde den i väggrenen, och du, för trött för att leta,



lämnade orden liggande där.