hon deras fjäderblomma

dog på vägen

flög in i

kronbladsvinden

låt mig säga dig orden

regnfolken skrider

molnskogsstigar

bär

pärlörhängens

havsvingar

plocka

plocka

plockar

regndroppsbär

i molnhedars

ljungdoftande

nektarskålar

och ljungen sporde

varför klär ni mig i skulds skor

det är ej mitt språk

huruvida det ej är en av de trenne

lyss till humlorna i vinden

huru de lyfter fjällen

hur ditt bröst häves

befriat ur hacken

hör karavanens vaggande gång

huru vattensäckarna lyftas ur skuldror

vattnar öknens brunn

hör bjällrorna runt hennes vrister

se vinden lyfta ansiktsslöjan

en aning lätt

skymta hennes ansikte

andas in doften

av fikon

av dadlar

och asken susar krondiamanter

in i sandhavs vända ögon

regnfolken släpper stämda droppar fria

in i nattens mantel

pärlskrudar dansar i ängens

höstglöds milor

kolaren lyfter ögon

in i himlaspann

räcker henne rosenorden

ur sitt bröst

det svärtade arket

tvagas av regnfingrar

tolv korpar skimrar

i livets cirkel

han sträcker handen in i molnvinden

tar emot staven vilken skriver honom resvägen

murgröna växer med stegen uppför staven

i skogen sova de

tror du

när inte någon ser

strålar stenögon

när ingen svarar stenögon

ingen

ingenting är

allt

alltings sekvensrörelse

tror du stenar sova i skogen

vakna är de

stenarna

detta vet jag

hon deras fjäderblomma

dog på vägen

flög in i

kronbladsvinden

skarorna

de med regnbågsfjädrar

flyger in

gråterskorna väller ned

från bergen

samlas i markers snäcka

förs in i sjöpärlors förenade händer

gråterskornas

kvedosånger är lotussjöns knoppar

inväntar skarornas

regnbågsord

hon lever

deras fjäderblomma

sjunger i ljusfestens början