Jag ser en förvirrad flicka,


Så stark när alla är där
väldigt svag när mörkret tränger på
ensamheten blir ett faktum


En flicka som gömmer sig i andras problem
för att få glömma sina egna
För att slippa ta itu med sina hjärnspöken
Nej, de är snarare demoner nu


En flicka med ett svartmålat hjärta
En mörk avgrund
Så djup, Så djup
Men dit är det ingen som får gå
Ingen vet mer än hon



En flicka som inte släpper någon nära
För att vara ledsen är svaghet
Svaghet äter världen till frukost
Så rädd för förnedring, nederlag
att hon hellre är ensam
För sig själv
Sig själv, kan man lita på


En flicka som dränker sina sorger
Dränker dem i kemikaliska vågor
Så höga att de dränker allt i sin väg
men bara för en stund, det är ju det som är problemet



Jag ser mig själv
i reflektionerna av en spegel
Där blir allt så jävla klart
Hur kommer det sig att jag sitter här och pratar med mig själv igen?