Det var en gång ett själviskt monster
Som glatt trampade på andra
Monstret bodde i sin egen fantasi
som inte kunde låta bli att ständigt
ljuga

Monstrets mamma var förtvivlad
och hittade ingen råd ingen hjälp
Mera än att gå Allt blev bara stjälp
Och här fanns ingen tingeling som
kom till undsättning för att trolla
fram någonting
vettigt

Tiden gick och trädens löv föll ner
Ljuset som brunnit vackert brann ner
Monstrets blod blev allt mer svart
och mammas vädjan kom ingen
vart

Monstret tyckte sig vara så jättebra
lekte ofta mytoman nästan varje dag
Manipulerade urskogens rättvisesystem
och bangade inte trots stora
problem

Mamma med flera fick nog och gick
sin väg från denna skruvade urskog
Med rop om att dumma i skallarna dom va
som monster räknas man
Jävlar anamma hipp hurra !

/mlw