Hittade den första diktsamlingen som jag köpte när vi rotade bland gamla saker idag. Det är Göran Sonnevis "Det omöjliga". Den boken öppnade en helt ny värld för mig. Köpte den på Myrorna på götgatan sommarlovet 6an-7an så 2008 måste de ha varit, 20kronor betalade jag. Poesin upptäcke jag i fyran eller femman då jag var kär i en kille. Jag bestämde mig för att sätta ord på mina känslor. Fan vad nöjd jag blev med min första dikt. Minns den nästan. Tror den börjar med "Jag älskar dig fast (alt men)..", minns känslan i dikten, kan nästan ta på den men själva orden är borta ur minnet. Men jag läste inte poesi, jag visste inte hur det fungerade. I sexan skrev jag många meningslösa dikter. Sen hittade jag boken. Jag fattade egentligen inte så mycket, det var mest ord för mig. Men då förstod jag att man verkligen kan skriva dikter. Att det inte bara är något man gör för att få ut känslor. Man kan skapa med dikter. När jag nu läser ur boken igen öppnas en annan värld. Jag förstår att Göran Sonnevi verkligen kan skriva. En text minns jag, jag minns hur jag läste och tog det till mig men nej jag fattade aldrig vad den handlar om. Men jag förstod att det fanns ett djup, jag kunde bara inte hitta det. Letade fram texten igen, här är den:
-
En mor stor framför kärnkraftverkets
ofärdiga byggnad
Hon bär barnet till skydd
mot dom rasande bilderna inne i
sin kropp
Havet utanför är grått
jorden grå,
barnet innanför allt
är grått
Modern grå, i väntan
på den långsamma
osynliga smärtan
-
Nu förstår jag dikten på ett annat sätt. Jag förstår också att dikter kan tolkas på väldigt många sätt, att det är en del av fascinationen med dikten som form. Att den lämnar så mycket åt fantasin.