Jag känner mig aldrig så tom som när jag måste prestera. När deadlinen kommer närmare och närmare för varje minut som går. Det är just då den meningslösa hopplösheten lägger sig likt en våt handduk över axlarna. Det går också att tänka den där prestationsångesten som en droppande kran i ett tomt rum. Där det enda som hörs är ett likgiltigt eko. Jag saknar aldrig så många ord som när jag måste tvinga fram dom. När jag känner att ingenting går så hoppar en förvirrad hare utanför de stora fönstren på biblioteket, och jag undrar vad jag håller på med. När jag tittar i boken om hans liv och orden försvinner ut i sin egen orelevans. Det är då allt försvinner. Alla tankar. Alla åsikter. Alla täcken på någon form av intelligens. Notera buskarna. Hur de gröna bladen filtrerar solens strålar. Hur de så där omedvetet skapar skuggor i mönster som får poeter att tappa hakan. Att skriva djupa dikter om naturen som ett evigt konstverk.

Tomheten yttrar sig på det sättet. Att reflektera över småsaker. Att tycka att allt känns relevant. Trots att det är raka motsatsen. För jag känner mig heller aldrig så poetiskt träffsäker som när jag får välja ut orden med omsorg. När varje ord är en unik utmaning. Orden smakas på, tyngden värderas. Tungan trycks mot gommen. Saliv. En viss muntorrhet. En viss eftersmak av tandkräm. Sen får jag bokstavligen en knäpp och undrar vad jag egentligen håller på med. Är det ens värt att försöka. Somliga undrar, jag likaså. De finns de som väljer att komma med en bortförklaring istället. Att försöka försvara sitt bristande engagemang på ett sådant sätt att de istället vinner förståelse av den så kallade bedömaren. Ibland förstår jag deras tvivel. Men min envishet kan inte rubbas. Det finns inget annat än en färdig text. Fast det är väl snarare rädslan att få skäll som får mig att fortsätta. Rädslan att få höra den djupa sucken. Den där som sätter sig lite för djupt. Den där sucken som jag tänker på lite för ofta. Så rädd att jag inte ens vågar tänka tanken på att kanske någon gång lämna in något efter deadline. Så rädd att få den perfekta ytan förstörs av ännu ett misslyckande.

För att inte tala om det där spruckna självförtroendet som livnär sig på beröm. För att inte tala om allt annat orevelant i den förvirrade tonåringen. Likheterna mellan den spruckna tonåringen och den missbrukande rödvinspoeten är för övrigt slående. Den enda faktiskt skillnaden mellan de båda är sättet de livnär sig på. Poeten livnär sig på de som varit, tonåringen på de som komma skall. Men det har inget med saken att göra, precis som allt annat. Men ändå så hänger allt ihop. Tomheten och inspirationen. Tankarna och orden. Saken och handlingen. De som redan är gjort och de som någon gång kommer att göras. Alla är lika inför förvirringen och rädslan. Alla är också lika inför lyckan om något bättre än allt det där som redan finns.