jag går på stigen som jag gjort

så många gånger i en tid för mycket

länge sedan går här och minns

den mjuka mossan så skön under

mina bara fötter nu är det frost

marken är frusen nu är det grova

vinterskor med broddar som gäller

minns koltrastens vackra sång från

granens topp rådjuret som skyggt

tittade fram bakom den stora stenen

rävens ungar som nyfiket tittade på

mig från kullen en bit bort

jag minns grävlingen som fick mig

att vända springa hemåt igen den

gången när jag inte tänkte på att

den är ute och jagar på natten och

det är mörkt

nu går jag här igen drömmer om

hur det var den gången i en tid för

mycket länge sedan minnena dom

är många här vid stigens slut

bryggan nere vid tjärnen har sett

sina allra bästa dagar det lilla huset

står ännu kvar men är märkt av sol

regn snö och blåst fått nåd av tidens

tand att finnas kvar ännu en stund

jag njuter som förr av tystnaden och

stillheten här där jag står ser ut över

tjärnen dom blånande bergen som

reser sig som torn långt bort i fjärran

här långt från allfar vägen och stadens

brus stannar jag en stund tänker tillbaka

på åren som försvunnit ändå känns det

som det var igår jag stod här njöt av friden

och lugnet, det här platsen känns ännu

som min plats på jorden

anits 5 december 2011