Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

327

Tystnaden slår sina frusna spikar i min varma hud
Jag försöker be men tror inte på gud
Tankarna är många men orden blir få
Mina fötter är trötta av att alltid gå på tå
Mina ord är sluddriga
Och mina ögon suddiga
Mina ben orkar inte bära tyngden på min rygg
Allt jag någonsin bad om var att få vara trygg
Allt jag borde minnas har jag glömt
Och det fina av min barndom är bara något som jag drömt
Du söker förståelse men jag har ingen mer att ge
Du ber mig titta genom dina ögon men det finns inget jag kan se
Efter att tagit ifrån allt som gjort mig hel
Undrade du vad du någonsin gjort fel
Det enda du lärde mig var att hata
Och nu när det är för sent kan du helt plötsligt prata
Men jag är inte längre din dotter och du är inte min far
Du vet inte hur man ger, du vet bara hur man tar
All kärlek i världen gör inte det du gjort rätt
Ingen hjälp som finns kommer ändra ditt sätt
Det man vill är sällan det man får
Och jag kommer aldrig vilja läka dina sår
Det finns inget kvar av dig som får mig att gråta
Be inte om ursäkt för det finns inget kvar att förlåta




Fri vers av MillaAurora
Läst 216 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2011-12-06 01:05



Bookmark and Share


    maija tuori
Gripande...Bra !
2011-12-07
  > Nästa text
< Föregående

MillaAurora