Hästdemonen stirrar på henne med döda ögon, ögon som uttalar ett tyst hot. Den mörka, flagnade huden luktar bränt. Som om denna demon varit i sitt helvete lite för länge, väntat i hundra år på detta ögonblick. Ögonblicket när demonen med fingrar och klor istället för hovar sliter loss hennes hud. Strimla för strimla, skalar henne som en frukt. Börjar med ansiktet. Hon försöker inte springa, försöker inte skrika eller göra motstånd, bara tittar på demonen som känner en besvikelse över att hans offer inte kvider som han förväntat sig. Demonen öppnar sin mun och låter en våg av eld svälla ut blandat med tusen röster som skrikviskar ”du kommer dö inatt”. Kvinnan känner ingen ånger för den oskuld hon förlorat, hon känner heller inte skam för det som håller på att hända, hon känner sig inte arg, ledsen eller frustrerad, försöker inte springa fast hon vet att hon borde. Fastnaglad av sin egna fascination. Nyfikenheten som kokar upp i hennes bröst, hon måste veta. Även om elden bränner henne svart tänker hon stoppa handen i lågan. Hon ser på när demonen drar loss slamsor av kött från hennes ansikte, sväljer dem hela, hans ögon förvandlas och i det mörka, svarta och döda syns en gnista. En tillfredsställelse som hon avundas. Hon ser sin mördare rakt i ögonen som tindrar av glädje. Smärtan är outhärdlig men hon bryr sig inte längre. Hon dog långt före demonen kom för att hämta henne. Väsande viskningar hörs från alla håll ”på natten när barnen sover mättar sig demonerna”. Hennes paralysering släpper och hon kan röra sig fritt, nyfikenheten har domnat bort tillsammans med känslan i ansiktet. När man blivit besviken tusen gånger gör det inte ont längre när det händer en gång till, så när den tolfte köttslamsan från hennes ansikte sväljs med ett leende slutar hennes kropp att bry sig, sänder inte ut smärtsignaler längre. Och när smärtan försvinner, försvinner även lusten att veta. Det helvetet som denna demon kommit från lockar inte längre, det är ointressant och bara ännu en kommande besvikelse. Hon försöker slå sig fri från demonens långa, vassa, mörkgula klor men som ett barn som ska ut ur sin mor vill han inte släppa taget. Tränger in klorna djupare i hennes mjuka kött, drar av en slamsa på ryggen för omväxlingens skull. Men smärtsystemet reagerar inte. Hon domnar bort i psyket en stund efter kroppen tröttnat. Fantiserar om vilket helvete hon ska få beskåda, drömmer ihop en vacker värld av lågor och brinnande demoner. Vingar av rostigt stål på änglar utan ansikten. Hennes befriare, demonen som äter upp denna köttiga hög hon hatat i så många år. ”Ta mig till ditt himmelrike” viskar hon när demonen sliter upp köttet på ryggen. ”Låt mig få se vart dina änglar bor, är de vackra?”. En bild av en existens utan de köttiga kraven tränger sig in i hennes psyke, vackra änglar av ben, inget kött, inget ansikte, inga tungor som vrider sig av lögner. En känsla av välbehag sköljer sig över henne och hon upprepar ”ta mig till ditt himmelrike” men hennes böner verkar falla på döva öron, demonen ser inte på henne som en ängel, han ser på henne som ett stycke kött. ”Denna eviga längtan att få bli befriad från detta fängelse som är min kropp” viskar hon i sitt huvud. En ilsken tanke om hennes systrar som valt ljuset över mörkret faller sig in, hur de upplösts till en skimrande energi och flutit iväg in i världssjälen, blivit ett med allt som existerar. Så snabbt det hade gått, inget lidande för att göra sig förtjänt av den heliga platsen i universum, inget sökande efter änglar i demoners ögon. Men elden som fyller hennes själ ska snart få släppas lös, okontrollerat hat som samlats inom denna lilla kropp i så många år, spåren av alla år syns inte på kroppen, bara på själen av lågor. Så ung men samtidigt så gammal. Hon gav upp ljuset för att hitta mörkret, gav upp sin oskuld för sin vishet, gick vilse bland taggtrådarna för att stoppa blodet som trängde sig i hennes blodkärl. Det första minnet på demonen minns hon som om det vore igår, fem år gammal låg hon i mörkret och inväntade sömnen som hon visste skulle plågas av bilder på eld och död, drömmar som hon i sina senare år lärde sig tolka som underbara visioner av den heliga framtid som låg vid hennes fötter. Men denna natt var något annorlunda, inte bara i flickans psyke utan något låg i luften, en doft som brände i näsborrarna, tvingade sig att bli luktad på, hon vände sig på mage med ansiktet nedborrat i kudden för att komma undan den alltför starka doften. Hon slöt sina ögon och inom några sekunder uppenbarade sig en varelse i blott några få skrämmande blickar. De svarta ögonen på hästdemonen reflekterade eld, ur munnen talade tretusen olika tungor, viskade deras profetia. ”När ljusets rike brinner ut kommer eldens välde ta över i vindens fräsande lever vi talar till dig när löven dansar på marken är tiden snart inne natten när sorgen sköljer upp en våg av hat och ilska kommer du dö du kommer tas ifrån din köttiga existens befrias från det fula och leva utan ansikte och utan kött som en ängel”. Som liten flicka blev hon rädd för denna varelse, men ju mer den dök upp i hennes inre desto mer lärde hon sig att uppskatta den. Hon skrev profetian på sina väggar i blod och kom alltid tillbaka till stycket där hon ska dö. En natt lyssnade hon till löven uttala den perfekt samtidigt som hon läste av sitt torkade blod på den vita väggen:
”Natten när sorgen sköljer upp en våg av hat och ilska kommer du dö
Du kommer tas ifrån din köttiga existens
Befrias från det fula och leva utan ansikte och utan kött som en ängel
Döden kommer med klor
Döden är inte slutet
Döden är början”
Hon läste det om och om igen och den natten men istället för att finna lugnet som hon tidigare känt kände hon nu olust över det hela, hon ville inte dö, hon ville inte befrias från denna kötthög som hon hatade. Hon ville inte bli en ängel, hon ville beskåda änglarna från avstånd, röra vid dem, känna lukten som hon känt den första natten när demonen kom till henne. En köttig varelse som denna förtjänar inte att bli en ängel, ilskan bubblade upp inom henne och föraktet för sig själv blev så stort att ett långt, befriande skrik släpptes ut. När hon insåg vad detta betydde stelnade hon till, rädd för att släppa hatet, rädd för att låta det flöda. ”Natten när sorgen sköljer upp en våg av hat och ilska kommer du dö”. Utan att tänka började hon förbereda sig för sin död, brände och hackade på köttet på benen ”utplåna mitt äckel utplåna mitt äckel utplåna mitt äckel” viskade hon i kör med vinden. Plötsligt tystnade vinden, övergav henne, löven som dansat i firandet föll till marken och grenarna på träden slutade klösa luften. Från tomma intet uppenbarade sig denna hästdemon, den befann sig i hennes psyke men var samtidigt verklig, en riktig identitet utan fysisk form. Demonens ögon tvingade in sig i hennes rödsprängda blick. ”En kötthög dör en ängel föds en kötthög dör en ängel föds ur döden föds en början när ljuset brinner ut existerar inte mörker”. Befrielsen som hon väntat på i så många år verkade nu skrämmande, men ingen del av henne kunde bry sig. Nyfikenheten. Hungern efter det okända. Hon måste veta vad hon strävat efter i alla dessa år. Slutet. Ljuset. Mörkret. Lågan som aldrig dör. Tillfredsställelsen.