Det är en varm dag i början av juni. Bäcken flyter stilla fram ur skogsbrynet, skär genom kohagens grästäcke och en bit ner i jorden. Alarnas grenar nuddar nästan vattenytan. Mångskimrande trollsländor svävar över den lugna blågröna spegeln. Någon fisk glimmar ibland till runt stenarna på botten. Ett par vattenlöpare knixar omkring på ytspänningen.

Göken gal med jämna mellanrum. Dess rop klingar mellan bokstammarnas karyatider. Hur nära göken än sitter, låter han alltid som på avstånd. Säll är den som får nåden att skåda den galne sångaren när han flyger från ett gömsle till ett annat.

Bruna långhåriga kor med buffelhorn betar stillsamt i hagen. Två av dem vilar i skuggan av ett par väldiga ekar med gröna svällande kronor.

En rovfågel skriker till, förmodligen en glada. Då är det som om göken svarade på sitt språk.

Nyponrosen har börjat blomma. Den är full av knoppar på det småtaggiga, nästan ludna grenarna. Blomman är ljusröd med gulaktiga ståndare och något mörkare pistill.

En mild östan smeker de brunpälsade korna och får bäckens vatten att krusa sig en aning. En av vattenlöparna rycker till av vindilen. En blomma på nyponrosen darrar till av pusten. En kvardröjande daggdroppe frigör sig från blomkalken och faller mot underlaget. Den utgör en konvex lins vari landskapet kan skådas men avsevärt förminskat och upp och ner. När droppen når marken inom någon sekund förenas den med den redan befintliga vätskan och söker sig tillsammans med den ned i asfaltstigens ojämnheter och småsprickor. En av dem rymmer ett litet flak frömjöl från den närväxande nyponrosen.

Ett moln som nyss skymda månen har av vinden förts åt öster så att nymånen blir synlig. Den har fjorton dagar på sig att bli full.

Det plaskar till i bäcken. En liten forell har en slända i sitt gap. Den sprattlar förtvivlat för att komma loss men lyckas inte. En tillfällig, oförklarligt kall bris får nyponrosens blad att darra till. Ännu en droppe faller nästan ljudlöst till marken.

En av korna råmar vemodigt.