det är märkligt

hur

mörker

kan slukas

sugas upp

av regn

så mycket att du näppeligen ser vägen

är natten helt oupplyst med

nattens

oupplysta

marmorhud

sovande stjärnor

med sovande månslöjor i moln

moder

måne

har avklätt sig vandringsskruden

vilken snuddat vid alla veckade pannor

tvagar slöjor skira igen

i månsilversjön

är det en sådan natt ser du ej vari

du trampar

så andas vinden

vindar följas åt

en strimma finner

vägfäste genom molnöga

du ser

en väg

till dörren

du når den ej innan strimfågel

flyger in i molnrede

du darra ty du fryser

en stämma når dig

se

så många väsen vilka genom doften

ser vägen

slut dina ögon

öva dig till litande

litande av det du möter

i doft möter

mörkret sugs upp av regn

de tårar

vilka aldrig upphör

bäddar in mörkret i ögonbrunn

mörkret

sipprar in i själen

anden sitter vid härden

med själen i famn

vaggar barnet in i stillro

själen är ett barn

barnen leker i ängen med lätta danssteg

är gräs är blommor är moln är bäckar

är regn är sol

är allt det vilket rörelse är

anden sjunger

nynnar

rörelsens väsen

sjunger skönheten

in i vakenljus

barnet andas in

doftregnen

sköljer ansikte

 i daggens droppe

den

droppe

vilken fingerborgsblomman

häller i bladskål

hon sitter i tornet

med vindar

lindandes

doftrankor om

december sömmar

hans mantel

med

sidentråd

nålen glider med klarnat öga

kanoten glider

med klarnade linjer

fingerborgen

andas

hennes värme

falken breder ut skarpblick

så andas

kristallvindar

regn stiger

stiger in i stjärnvärldar

bäddar

marken vit

vitdun seglar

vidaredrömmar

befriar mörkret ur

den stängda

källan

december vandrar i

vinterängen

med ämbar i handklyka

hans doft dröjer kvar

i hjärta

ser december honom

snida

ämbaret hon hämtar honungsmjölken i

decemberljusets vandring

i möte med

värme

ämbar

ärbar

är

din