Vad gör jag , när du sitter där i decembernatten, med din osäkerhet och dina tårar som rinner nedför dina kinder?
Mest av allt vill jag sträcka mig efter dig. Trycka min läppar mot dina, ditt ansikte mot min bröstkorg i världens varmaste, tryggaste omfamning.
Jag rullar ihop mig till en boll i soffan och ser på dig.
Du säger att du inte vet, men jag tror att vi båda vet. Egentligen.
Trots det vill jag inte säga något, för det vore att ge upp. Och det är det sista jag vill.
Ingen av oss vet hur vi ska gå vidare.
Jag går hem.



(En liten vattentornado ovanför avrinningen i badkaret, en gigantisk känslotornado i bröstet.)