En kall decembernatt dansar en man fram över de snötäckta gatorna. Ovanför honom tindrar stjärnorna från en blåsvart himmel.
Röken bolmar ur hans mun från hans exalterade andetag.
Ett brett leende pryder hans läppar, hans ansikte verkligen skiner av glädje.
Ändå är det något olustigt över denne dansör, där han snurrar fram, lång och smal.

Han är uppklädd, kavaj, hängslen och fluga. Barhuvad. Illröda öron.
Ändå ler han sitt strålande leende, försöker lysa ikapp med månen.
Han skrattar till, men det finns ingen där som skrattar med, tystnad. Förutom hans egna fotsteg.

Varför han dansar vet han inte, han har ju ingen att dansa med.
Det är släckt i alla fönster. Husens döda ögon stirrar på honom där han far fram. Förmodligen är han galen, det är kanske där olustigheten kommer ifrån – ren och skär galenskap. Kanske är hans leende inte alls strålande glatt utan snarare en grimas sprungen ur hans trasiga psyke.

Eller också, är han bara fantastiskt, magpirrande, sprudlande lycklig. Och resten av världen är galen som inte dansar med.