jag sitter på mitt sunkiga studentrum och
skriver klyscha efter klyscha efter klyscha
med kletiga ord om kärlek som alla använts
tusen gånger tidigare
och försöker uppfinna hjulet på nytt
bara för att få det rullande över mig
och krossas under dess tyngd
men det väger ju inget
till skillnad från min självkritik
om jag var en superhjälte och någon frågade
vem som är min ärkefiende skulle jag peka på en spegel
för den jäveln som stirrar tillbaka på mig lämnar
mig fan aldrig ifred
ens om jag ber snällt
till skillnad från mina vänner
som lämnar mig ifred
när jag ber snällt
trots det ryms döden mellan mina lakan
där jag ligger omgiven av nitton kvadratmeter
av ensamhet