Vad gör man när det känns som ens hjärta slits sönder i bröstet? När man decimeras till ett gråtande, skälvande vrak av en människospillra i en kall trappuppgång. När benen viker sig av sig själva och du försöker dra mig upp på mina fötter med ord om hur stark jag är. När jag är som svagast.

Vad gör man när fjärilarna dör? För det är så det känns. Den kittlande varma känslan i magen, som är sådär himla pirrande härlig. Det här måste vara motsatsen, hålet i bröstet, som suger i sig allt syre och gör det svårt att andas. Hur VARENDA liten sak påminner om dig, när jag minst av allt vill tänka på dig. Nu ljög jag, jag vill tänka på dig, det vill jag verkligen. Men det går inte längre. De tankarna bryter sönder mig. Men jag ska vara stark.

Vad gör man när ens innersta önskan är att du ska ångra dig? Jag gråter mest. Ligger på soffan, i ett nästan apatiskt stadie. Träffar lite vänner, men allt blir så ytligt. ”Jag vet inte vad jag ska säga. Jag finns om du vill snacka”. Men jag vet ju inte heller vad jag ska säga. Jag är rädd för att visa er hur ont det här faktiskt gör. I helgen ska jag nog dricka vin. Då kanske jag vågar. Visa mig när jag är som svagast.

Vad gör man när fjärilarna dör? Man biter ihop. Någon gång kommer en person som kan väcka de ihjälfrusna fjärilarna till liv igen. Till dess kommer det vara svårt. Men jag ska vara stark.