Svarta, undflyende skuggor,
den ännu mörka morgonens tysta koltrastar,
flyger spökligt upp framför min cykel
i dess lampas fladdrande sken,
när jag envist trampar
min väg till arbetet
en onsdagsmorgon i december.

Ännu dröjer gryningen.
De tysta fåglarna tycks inte flyga
upp därför att de blivit rädda,
utan mer som ett naturligt led
i en uråldrig, ordlös dialog
mellan omvärlden och mig.

Träden och buskarna verkar mera talträngda
och sträcker sina kala grenar
trevande och bedjande efter mig,
men de förblir utan yttre röster.
De ropar dock i mitt inre
– dessa fjättrade men likväl fria väsen –
som om de just förlorat något
och längtar efter något annat
som de inte riktigt vet vad det är.
Vad har väl jag att erbjuda?
Jag skänker dem min ljusa gryningstanke
och de svarar ordlöst i mitt hjärta:
”Här är vi!”

Månen på väg mot nedan
i en glittrande mångård
av skira molnslöjor,
blir jag varse när jag vänder in
på avtagsvägen till mitt arbete.

En morgonvilsen skata flaxar till,
rör sig ryckigt från ett kalt träd
till den ännu friskt gröna gräsmattan,
friskt grön trots att det nästan är
i mitten av december.

Blöt, grå mildvinter,
gråtmild vinter som fegt tvekar,
håller igen med sin förväntade kyla,
av orsaker som blir alltmer uppenbara…

Men dagen, född av natten, tvekar inte.
Mörkrets fosterhinnor är på väg att rämna,
och koltrastarna har återfått sina röster,
är inte längre tysta, bortflyende skuggor.

När jag ställer min cykel i det rostiga cykelstället
bredvid porten till huset där jag har mitt arbetsrum,
händer ingenting oväntat,
men jag ser en ljus gestalt betrakta mig
från ett stängt, mörkt fönster
på andra våningen.

Eller inte…