Sextonde dagen på året.
Inte kommer att minnas den
om tio år.
Ändå speciell.
En kväll med sinnen
i andra andningen.

Dimman
bara ler åt hur de rör sig
runt omkring mig.
En känsla av frid
bryr mig?
tiden går
inte bryr mig
att natten är kall.

Även en stad i dis kan vara vackert.
Gula ljus som lyser upp den trögflytande luften.
En skepnad som ljudlöst passerar mig på andra sidan gatan.
Jag går bakom ett osynligt skal och den plats där jag är,
där är jag inte,
utan jag bara ser allt
men kan inte påverka det
utifrån
bakom
akvarieglas.

Känner lycka.
Varför?
Måste det finnas ett skäl?
Kan jag inte bara vara lycklig?
Är det för att jag är förälskad, tror du det?
Jo, det är jag.
Förälskad i livet.
Förälskad i känslan av att kunna se,
Varför måste du tro att kärlek alltid måste vara riktad
mot en människa?
Har du kanske inte själv upplevt riktig kärlek,
till någon annan?
Livsform.

(Se men inte röra. Eller smeka lite grann. Men inte mer!)

Inget annat betyder något.
Inget annat behövs.
Inte för att kroppen betyder något,
en gränstrakt, en barriär.
Inte på det sätt som en rik
Ser på en värdefull ägodel.


Tystnad.
Tid att tänka efter.
Tid att hitta sig själv.

Känsla
att tappa kontrollen
själv sväva fritt med vinden.
Har man inte vågat släppa taget
så kan man heller aldrig ta kontroll.

Jag vet att du är där. Jag vet att du väntar. Att du lyssnar. När skall vi träffas? Varför tvekar du? Vem tillhör din röst? Jag ser bara skuggan av ditt ansikte.

Förra vintern
en märklig stämma
in i mitt rum.

En röst
som sa att jag inte borde vara här.

Så onaturlig att jag först inte trodde att jag hört rätt.
Så klar att den borde varit en dröm.
Ensam satt en sångfågel utanför mitt fönster med en stämma som talade om svunnen barndom och somrar som varit. Den klagade inte över att den satt ensam i en krans av sten eller att januarikylan bet genom fjädrarna. Kanske överlevde den genom sin sång, genom att tro att den skulle uthärda. Jag såg inte själva varelsen, men dess röst ljöd så klart så jag kunde trott att den var i mitt rum. Jag stod i fönstret och blundade. Endast min kropp stod i den stunden kvar, som ett tomt skal i rummet medan jag flög omkring utanför. Jag och min kropp lämnade rummet och lät fönstret stå öppet. När jag återkom så satt den lilla varelsen och tittade på mig.

”Tack” sa den, bajsade på mitt skrivbord och så var den försvunnen.

och så var den försvunnen.

Nu återkommer snart min själ från sin resa.
Nu landar den snart i min kropp.
Det första den gör är att klaga över att fötterna fryser.
Tack för den! Tack för resan!
Tillbaka till verkligheten.
Tillbaka till arbetet.
Tillbaka till föreläsningar
på måndagar, symöten på onsdagar,
taize på torsdagar och skolans arbetsrum
och gymmet däremellan.
Det var en kort resa
men den var god.

Och helt koldioxidfri!