Vetandet ville inte veta

Blommor vill inte slå ut

Spärrar retades med

gömda inre nycklar

Letandet kunde heta

fröken ambivalent

Eller aldrighäntmadame

som förut velat

höra och göra Det som

hjärtat sa

Men nu verkade sommaren

vara slut

Och alla kronblad vara

förbrukade


Önskan sjöng dock sin

igenkännande sång

Om alla steg som banat

sin väg

Men för många skyltar

slukade-

-Pusslet vart det nya ljuset

åter kunde upp stiga

För inte kunde väl madame

eller fröken tiga

Blunda eller se, på samma gång

Nog fanns väl frön

till nya rosor

som skulle kunna få blomma

alldeles underbart

i ett hjärtligt fång

När sanningens bön

kunde ge varje krasch

sin lön för

sina nedgångar Och

alla tunga lyft upp på berget

Där frihetens vingar svävade

förbi

Och viskade : Mod och kurage

gör dig fri

Lyft sanningens sten

där blåa ängsblommor

vilar

Och ge av all kärlek

du har !

Släng oviljan ,rädslan

i samma väska där

ambivalensen ligger

Bergrav den

vid bergets ände

Känn ''ta in '' lev ut !

Allt som hände

Ta sen ängsblomstren

i din famn

Och lämna lögnen

för sanningens

seger