jag hade en såndär kväll igår
då jag analyserade vem du
älskade mest.
om stjärnorna lyser starkare
med henne nu
eller om du inte vill ha
din säng tom längre.

kryper långt under
täcket för att sluta andas.
kväva tanken av att
jag inte var mer än såhär
och det är väl fel
att säga att det gör ont.
för det känns inte alls.

jag låg i din säng häromnatten
och drog långa andetag
för att känna din närvaro
men jag är inte ditt förflutna.
ditt hat seglade över dina väggar
och jag försökte somna
men jag ville stanna där
tills du öppnade dörren
och vi var tillbaka för
sex månader sedan

då du älskade mig
över stjärnorna och
viskade om nätterna
hur förälskad du var.

hur fort jag än springer
kan jag inte fly från
mina flickerumsväggar
som såg mig brytas ned
när jag förlorade dig.
och dom påminner mig
om det varenda gång.

jag har sprungit mig trött
på livet och jag
dagdrömmer nog alldeles
för mycket om dig.
försöker vända kappan
efter vinden
men du ber mig aldrig stanna.

hatar mig själv för mycket
för att jag släppte dig
alldeles för nära inpå.
och varje gång jag ser
din arma kropp
minns jag hur vi passionerat
kysstes i ditt kök
eller hur du vek dig av
skratt ofta.

det är vad som gör ont.
att du inte minns.
att det inte spelade någon roll.
att jag bara var tio månader
i ditt liv.
att dina ben inte darrar
av längtan och åtrå
varje gång du ser mig.

att du inte minns att du lovade
att älska mig
för all tid.