jag är egentligen inte någon
som plockar spillror efter
någon annan.
jag har nog med mig själv.
men du är så trasig
att jag inte kan se på dig
utan att det gör ont

jag förstår:
du är rädd att jag ska
rasera dig om och om igen
att jag ska blåsa omkull dig
och skratta på vägen hem.

precis som det känns som
att du gör just nu.

jag har också varit sådär
förälskad en gång i tiden
att jag vid slutet
låg helt apatisk i sängen
och min mamma i princip
sov utanför min dörr
och var rädd att
jag aldrig skulle kliva upp

..men jag reste mig
jag vågade se världen.
jag flyttade.
jag knullade.
jag knullade.
och såg världen.

så träffade jag dig.

och det här med att känna
blev så jävla påtagligt igen
att vid en dålig dag:
inte vilja stiga ur sängen
att röra vid ditt namn på
mobilskärmen
att känna stötar av ensamhet
genom kroppen

vissa längtar:andra inte.
jag kan göra ibland
men bara ibland.
när du är sådär
sådär jävla vackert fin
i både handling och ord.
så att mitt hjärta
skulle kunna stanna
och jag skulle vara lycklig
nöjd: och kunna dö
där och då.

jag har också varit kär.
men jag har vågat släppa in dig
trots att jag minns
hur jag studerade mina
flickerums väggar
mellan tårattackerna

jag har också varit där
men livet handlar om
att resa sig
istället för att vara en fegis
som aldrig våga älska igen

för att älska någon
är vad livet handlar om.
vakna upp.
se mig.
jag finns här.
jag kommer inte
blåsa omkull dig
inte ikväll.

släpp in mig.